Jag befinner mig på en öde ö, ensam... Jag hamnade här av misstag för en sådär 6 år sedan. Då var det inget problem, det fanns hur många broar som helst att välja när jag skulle tillbaka.

Men varje gång jag närmade mig en bro så var det som att den löstes upp och försvann. Som någon på andra sidan lekte en lek med mig och skrattade varje gång jag misslyckades...

Det jag egentligen pratar om är mitt knä, hur jag för sex år sedan fick ont men inte tyckte att det var ett större problem, det går ju alltid att fixa om det inte går över?
Tydligen inte

Nu fanns det iallfall en bro kvar, en bro som tidigare varit stängd för mig men som nu öppnats som sista alternativ - Magnetröntgen

Jag satte allt mitt hopp på den bron, jag villevilleville att den skulle hjälpa mig.
Så att se den brinna upp mitt framför ögonen på mig knäcke mig. vad händer nu?

Kvar finns en liten tunn tråd som hånar mig... träning resten av livet för att inte ha ont.
Jag är 20 och har tydligen ett knä som inte går att fixa till.

jag har rätt att vara bitter ett tag innan jag kommer över det. Man sitter där på sin ö, redo att ge upp totalt. Efter upprepade försök som alla misslyckats är man inte längre lika motiverad.


©WildMadagascar.org | ©mongabay.com